En silky är oerhört tillgiven sin ägare och sin familj. Den kastar sig ut till försvar, om något hotar flocken. Den markerar, så fort någon okänd närmare sig reviret. Då går larmet på gott och ont. Det lilla formatet till trots är den orädd och växer en meter över havet, när den hamnar i en okänd situation och går in för att försvara de sina. Den kan leva med samman med labradorer, dobermanns, staffordshires och chihuahuas. Ansvarsbiten är klar, de är silkyn som bestämmer.
Silkyn kan vara sanslöst elegant, när den svävar fram på catwalken i en lång flygande silkesglänsande päls, helt medveten om att jag är bäst, störst och vackrast. Därefter kan den glatt rulla sig i geggamoja, dofta amöba men se sig lika läcker och vill pussas utan gräns.
Silkyn gillar träning, utmaningar och är lätta att hantera. Den pinnar på i timmar på sina ben och tassar utan att bli trött. Det är bara flera aktiviteter som gäller, eftersom det är härligt att leva och upptäcka dagen. Carpe Diem gäller även här.
Landsbygd eller stad, bil, buss, tåg, flyg, köpcentrum, folksamling eller havets fria landskap – den tar allt med tillförsikt och nyfikenhet. Kanske det här finns någon kompis? Eller något att jaga? Eller något ätbar? Eller någon som klappar mig och tycker, att jag är de finaste? Silkyn är charmig, trofast och älskansvärd utan gräns. Det är lätt att bli fast för rasen.
Tidigare ledde Sverige stort bland antalet registrerade silkys i Norden. I dagsläget är det en häftig hund för tonåringar och unga vuxna i Finland med 200 registreringar per år. Rasen är inte lika stor i Norge och Danmark. Men vad är det som hänt i Sverige? Det är ett stort frågetecken.
Publicerad i Terrierposten Nr 2 2015, författare Catharina Perlenius